Tänk dig att du vaknar två – tre timmar efter att du har somnat, du ligger i framstupa sidoläge med en kudde under höften. Den utsträckta armen har domnat av från axeln men du vill inte flytta den därför att drar du ner armbågen mot kroppen känns det som att den övre axeln och skulderbladet skär ner i muskulaturen under. Huvudet dunkar av att käkarna glidit ur position, halsmusklerna spänner och det är tungt att andas. I bröstryggen, mellan skulderbladen, är det ett stadigt tryck, ungefär som om någon placerat sitt knä där. Muskelfästena över revbenen ömmar speciellt de som vilar mot sängen. Över höftbenen och utsidan lår molnar värken, det ben och höft som vilar på sängen känns lite extra. Fotlederna glappar, har glidit ur lite granna men du låter dem ligga kvar som de är eftersom det i alla fall inte gör ont. Alla leder i fötterna värker, en skärande smärta som finns där oavsett hur stilla du ligger. Du justerar positionen något och somnar om ett par timmar till.
Morgon. Klockan ringer och du försöker ta dig ur sängen. Kroppen känns full med bly, att komma upp i sittande ställning är en kamp. Försiktigt sätter du ner fötterna på golvet så att fotlederna får en chans att hamna rätt. Du spjärnar med tårna och känner hur den skärande smärtan blir värre, men du lyckas ändå ställa dig upp. Kroppen är svårstyrd och tung. Du hasar in i duschen för att få lite värme och få igång kroppen lite. Efteråt klär du på dig, du tar på dig underkläder men tar av dem lika snabbt eftersom bhns axelband får axlarna att stelna och hotar att låsa sig och bandet kring bröstkorgen ökar trycket i bröstryggen, trosorna får svanskotan att bulta och den molnande värken över höfterna att bli värre. Mjukisbyxor och en stor thshirt funkar någorlunda, det ökar inte värken allt för mkt.
Du sitter på lektion, försöker koncentrera dig på vad läraren säger samtidigt som mjölksyran får ben, bäcken och höfter att domna bort. Den molnande smärtan kryper upp längst ryggraden. Du skiftar position, försöker avlasta men det gör mest ont. Du försöker skriva trots att händerna känns svullna och varje bokstav får det att skära i fingrarna. Trycket i bröstryggen sprider sig, ryggraden stelnar som till, skulderbladen vill skära igenom huden och axlarna låser sig. Det blir svårare att andas. Bröstbenet låser sig och musklerna över revbenen stramar.
Dags för Zumba. Du tar på sportbhn och känner hur låsningen i bröstryggen blir värre. Trycket från sportbhn irriterar musklerna över revbenen och får muskelfästena att skära. Du dansar och känner hur handlederna lixom glider ur position vid varje armrörelse, det knixar till i axlarna så snart du rör armarna och låsningen i bröstryggen hugger till så snart du rör dig. Det är fortfarande svårt att andas. Tungt. Men du lyckas ändå hålla dig i rörelse. Fotlederna glider omkring men du lyckas att inte snubbla. Det skär i alla leder i fötterna men du håller dig upprätt. Efter ett tag börjar det hugga till på sidorna av knäna eftersom fötterna inte är riktigt där de ska vara. Värken i höfterna blir värre och muskelfästena över revbenen skriker. En låt i taget, ett steg i taget och plötsligt har du tagit dig igenom ytterligare ett pass.
Promenad med hundarna. Kroppen klarar inte att hålla värmen efter passet, bara att vara inomhus får dig att huttra och frysa. Huden känns iskall. Men hundarna måste ändå ut. Du klär på dig. Lyckas hålla dig upprätt fast kroppen känns ännu tyngre än i morse. Du grimasherar lite när du sätter ner fötterna i skorna, det skär ordentligt i alla muskelfästen och leder nu. På med ytterkläder, det är tungt att röra armarna men du trär in dem i jackan och fumlar med dragkedjan. På med kopplen och ut genom ytterdörren. Minsta ryck i kopplet skickar en stöt av smärta från fingrarna, genom armen, till bröstryggen och vidare ner. Minsta du måste hålla emot i kopplet, eller dra med dig hunden får musklerna att knyta sig och krampa, mjölksyran sprider sig genom benen, ryggen och armarna. Hemma igen. Av med kläderna. Du sätter dig i duschen för att du inte längre orkar stå. Du sitter en stund innan du klarar av att lyfta armarna och schamponera in håret, vilar en stund och sköljer sedan ur det. Balsam och tvål, samma procedur. Du virar in dig i en fleecefilt i sängen för att hålla värmen, somnar och sover en timme eller två innan du vaknar och måste vrida på dig lite för att hitta en ställning som gör mindre ont.
Det där är en helt vanlig dag. De flesta dagarna är precis så. Ibland värre. Men jag håller masken, är glad och busar med folk runtomkring mig. Under zumbapassen bubblar jag av glädje och energi. Fast inte igår, igår ville jag mest bara gråta. But i didnt. Men allt är hela tiden ett val. Om jag har zumba ikväll kommer jag inte kunna gå till skolan i morgon. Om jag är i skolan hela dagen i dag kommer jag inte kunna ha zumba ikväll. Om jag går en lång promenad med hundarna måste jag vila resten av kvällen. Om jag diskar och plockar undan nu så måste jag vila resten av kvällen. Det minsta jag gör för mkt, som är för tungt för kroppen påverkar mig flera dagar efteråt. Det var dumt av mig att fara ut o dansa i fredags, men de timmarna jag stod där på dansgolvet, då jag bara kunde dansa o släppa ut alla känslor genom dansen, jag behövde det. Så det får vara värt att jag är sämre nu, fyra dagar senare, än jag skulle vart annars.
