Time flies

Det har gått en vecka sedan jag skrev det förra inlägget. Tiden har verkligen flugit förbi. Men inte bara på ett bra sätt. Det har vart intensivt i och med det nya projektet, vi har hunnit med två möten och mellan dessa har jag jobbat som en tok för att sätta ihop en presentation av nylanseringen av företaget. Det gick från att jag enbart skulle göra hemsidan till att jag blev inblandad i re-launch visionen. Men mest bara för att jag behövde en klar bild av företaget, målgrupp och vad de ville med företaget innan jag kunde göra en hemsida som speglade det. Jag kände att det är svårt att hålla kvar nuet när det blir lite stressigt och mycket att göra. Alla deadlines gör att man sneglar framåt istället för att befinna sig här och nu, och då tappade jag den sköna lyckokänslan jag ändå haft med mig under ett bra tag nu. Så det gäller att ta ett djupt andetag och landa ner i verkligheten som är just precis nu.

I torsdags, förra veckan, hade jag Zumba. Det var blandade deltagare, både från friskvårdstimmen jag håller för kommunen och ordinarie deltagare från kvällspassen. Så det var positivt. But… the joy of Zumba is still gone, för mig i alla fall. En av låtarna i spellistan jag har lyckades plocka tillbaka lite av glädjen, just när jag körde den. Men innan passet var det ångest. Jag var åt det bättre hållet i kroppen, men noll i motivation att hålla passet. Men jag for dit, gjorde det bästa av situationen. Efter passet körde jag ett kort pass på min X-pole.

På fredagen och lördagen blev det lite mera pole träning, Ida, sötaste syster kom å hälsade på. Hon har ju tränat pole ett tag så hon visade mig lite nya trick och sen testade jag

(lånat lite bilder från google för att visa tricksen) Den här satte jag på andra försöket: Reversed Crusifix

(bilden lånad från http://polefitness.blogg.se/ ) Cross knee release – Den satte jag direkt !

Gemini – jääääkligt svår, fick inte till den. Jag lyckades inte riktigt koordinera händer och bål för att hamna i rätt position, men det övar vi vidare på

Sen blev det lite handstående (på armbågarna först)

gjorde den (fast stående på armbågarna )

den här satte jag också

Nu är ju ingen av bilderna på mig, men jag tänkte att jag ska försöka få några bilder tagna (kan nog övertala jonas att fota) så ni får se mig in action! hehe.

Det sköna med pole fitness är att jag klarar köra korta intensiva pass som enbart ger träningsvärk inte inflammerade muskelfästen som jag alltid annars råkar ut för. Så, det gillar jag.

The day after

Jonas myser med en kopp kaffe och nyaste Hälge

Trots att jag mest tog det lugnt (låg på soffan o läste eller halvslumrade) och knappt var utanför dörrn på hela helgen så var jag inte det minsta bra i kroppen igår. Jag tog på mitt ylle underställ och klädde mig så varmt som möjligt när jag åkte till skolan, men blev stadigt sämre under dagen. Efter lunch insåg jag att jag inte hade något val, jag skulle inte klara ha nått Zumba pass senare på kvällen. Det värkte och molnade i större delen av kroppen, noll energi och minsta jag rörde mig fick musklerna att bränna till med den dära krampaktiga urvridna känslan (man har passerat mjölksyra, musklerna är så spända och överarbetade att de känns stumma och totalt kraftlösa), muskelfästena och musklerna från nacken ner till svanskotan smärtade bara man strök lätt över huden.

Det kändes jävligt att ställa in passet, men det känns nästan värre att jag helt tappat glädjen när det gäller Zumban, just nu är det bara förknippat med ångest, stress och tvång. Jag längtar tills de här fem veckorna är över, tills när jag haft mina resterande 9 pass. When its over and done.

Igår, slocknade jag på soffan efter middagen, jag sov från 18-tiden till strax efter tolv, då gick jag ut med Mumin och sen kröp jag i säng igen och somnade på en gång.  Efter att ha sovit 12 timmar är jag precis lika trött som innan jag somnade, kroppen är tung och jag har noll energi. On the bright side, så behöver jag bara vara på skolan ett par timmar i dag och sen är det eget arbete för min del fram till fredag. Så, då kan jag iaf anpassa mig mer efter kroppen, behöver inte kliva upp allt för tidigt, bara ha ull underställen och vila då det behövs.

Hunting weekend 2012

Imorrn bär det av ut i skogen. Jag gav finaste en jakt weekend i julklapp. Jag har lånat pappas jaktmarker och stuga, kommer stå för all service så Jonas kan fokusera på att jaga och bara ha det gott. Behöver jag säga att han älskade den julklappen?

Efter att vart sjukskriven i två dagar och typ bara sovit (är sjuuuukt sugen på träna polefitness men kan inte) så börjar kroppen kännas lite bättre. Stört trött hela tiden men värken har gått ner till en lite rimligare nivå. Kommer nog må ännu bättre efter helgen, har märkt att värken lugnar sig betydligt när jag går omkring i ullunderställ. Dels så sitter de inte åt mot huden vilket gör att värken inte blir värre och dels så hjälper ullunderstället kroppen att hålla värmen, vilket den har svårt för nu när jag har värk. Har jag mycket värk och har tröttat ut mig klarar kroppen inte hålla värmen alls, fingrar, händer, tår och fötter samt underarmar och vader blir iskalla och jag huttrar som en galning. Behöver oftast både uppvärmd riskudde och fleecefilt för att hålla värmen. Till vardags, dagar då vi bara har teori, går jag sällan omkring med underställ. Dels för att jag skulle behöva gå i bara understället eftersom det blir för mkt tryck mot huden annars och sen så vinner ju faktiskt fåfängan ibland också. Det är skönt att få klä upp sig lite ibland (även om jag har lite egen klädstil) och hur det än är så är så är inte fleeceunderställ eller ullunderställ så väldans snyggt.

Men, det blir iaf 2 dagars mys ute i skogen. Jag kommer nog inte följa med så mkt på själva jakten, kroppen pallar nog inte med. Så det blir att måla, läsa bok och mysa i stugan framför brasan med Mumin

Nöjt Mumintroll som sitter på husses mage när han ligger i soffan

 

tillbaka i vardagen

Jag tänkte, att nu när jag lagt ner som instruktör, kommer jag ha det lite lugnare. Men, tji fick jag. Ända sedan jag flyttade hit till tornedalen har saker och ting liksom trillat ner i famnen på mig, projekt, möjligheter, kontakter, allt har löst sig, det har känts som om jag glidit runt på en räkmacka och fenomenet bara fortsätter. Det är härligt. Men ibland lite stressande, nya projekt dyker upp och man hinner inte riktigt med i tankarna. Innan skolstarten i måndags kändes kroppen helt ok, ingen överdriven värk och rätt pigg. Men redan efter första skoldagen var det precis som innan. Det gör mig lite frustrerad och inte deppig men lite down. Ett nytt projekt damp ner i famnen på mig i söndags, på ett så random ställe som i tvättstugan. Men jag har vart på ett första möte och det är ett otroligt inspirerade projekt. Jag börjar drömma mig bort och tänka att det o det skulle man kunna utveckla (och självklart ser jag mig själv göra det), men jag måste bromsa mig själv och försöka se de delar som passar kroppen och vad den behöver.

 

Idag fick jag mina julklappar av J, min finaste, och han tar verkligen bra hand om mig. Tidigare har jag fått ett par rosa handledsvärmare av honom, för att minska värken när det är kallt. Nu hade han köpt ett superfint underställ i ull, plus strumpor, sportbh och underkläder som jag kan ha nu när det är kallt för att lindra värken. <3 Och han hade tänkt på alla detaljer, underkläderna var extra hög över ländryggen, varm runt bäckenet och gick halvvägs ner på benen, vilket är suveränt eftersom jag brukar ha mkt värk över nervknippena på utsida lår. Sportbhn satt perfekt, inte för tight runt bröstkorgen eftersom det låser bröstryggen, med breda band som inte stramade eller skar in så att axlarna inte låser sig, och understället med långa ärmar o hål så att de fungerar som handledsvärmare, extra lång i ländryggen plus lite luftig halslinning så att jag inte får svårt att andas pga tryck mot halsen. Sen fick jag också ett supervackert renskinn. Jag vet inte varför, men renar har en speciell plats i mitt hjärta och det här vita renskinnet var bara perfekt. <3

Fairytale land

Övertorneå är kanske inte första platsen folk tänker på att flytta till. Men jag älskar att bo här.

Igår, när jag skulle ut med Mumin på morgonpromenaden, så gick jag till den övre utgången eftersom jag skulle passa på att kasta lite sopor samtidigt. Jag hann inte mer än öppna dörren på glänt så rusade Mumin ut skällandes som en tok. Kopplet sträcktes o jag flöt ut genom dörren efter honom, lyckades just o just inte dratta på ändan. En ren, som hängt här i byn senaste dagarna, stod alldeles utanför dörrn o mumsade på nått. Mumin, som den lilla renvallaren han är, blev överlycklig. En ren att valla så här på morgonkanten. Jag var väl inte fullt lika road.

Så i morse, när jag var ute med Mumin för att han skulle få morgonskvätta lite, hörde jag ett knäppande ljud bakom snöhögen. Plötsligt kikar renen fram igen. Den är väldigt nyfiken och sällskapssjuk. Den stod utanför lägenheten en stund och funderade över livet, sen traskade den efter en man som gick förbi.

Massa underbar snö, solsken och renar. Kan man önska mer här i livet?

Vart är du på väg – och vill du dit?

En av böckerna jag läst nu när det vart som jobbigast, heter så. Jag fick den av min förra chef , som hejdå present, när jag sagt upp mig från jobbet på Elan i Göteborg och bestämt mig för att flytta hit till Övertorneå. Jag har alltid haft ganska klart för mig vilken väg jag ska gå, och hans tanke med boken var att den skulle hjälpa mig på vägen, att bekräfta det jag redan visste.

Nu när det känts som mörkast har det inte vart lika lätt att se framåt. Åt vilket håll jag velat gå. Jag har inte alls vetat. Men nu när jag som vaknat upp igen, är allt glasklart.

Jag måste ta bättre hand om kroppen, så, att sluta som Zumba instruktör var ganska givet. Inget lätt beslut, jag älskar att vara instruktör. Men den ångesten och stressen som följer med när kroppen hela tiden är ett orosmoment, gör mig bara sämre. Så. No more Zumba instructor. Samtidigt, nu när jag tagit beslutet och informerat alla kunder om det känns det befriande. Nu kan jag lägga upp träningen efter hur kroppen mår, har jag ont låter jag helt enkelt bli att träna. Mår jag bra, ja men då tränar jag. Jag kommer köra lite zumba hemma i sovrummet, när lusten faller på, men jag har också hittat ett komplement. Pole finess!

Den kom idag, eller ja, igår blir det väl eftersom klockan snart är ett så räknas väl det här inlägget till tisdag. Men i alla fall. Otroligt rolig träningsform. Man bygger styrka och smidighet, perfekt kombination med zumban som ger kondition och koordination.  Det var lillasysteryster som fick mig hooked på det här, hon tog mig på ett Open Pole pass i Umeå, visade lite tricks och jag var inte helt pjåkig på det.

More changes. Well, eftersom jag lägger ner zumban så blir det bara hantverks delen kvar i företaget. Jag får se hur jag gör med den, blir jag arbetslös efter skolan måste jag lägga företaget vilande. Jag lutar åt att lägga det vilande redan då jag lägger ner Zumban. Mest för att kunna fokusera på att lära mig mer grunder i karvning, gravyr och scrimsaw. Och när jag kan det, börja fundera över vilka produkter jag ska ha, o ta hela den biten då.

Mm, så är det. Nu piper lilltrollet, han vill nog ut o kissa så det får bli allt för i dag.

I´m Back!

What doesnt kill you makes you stronger, otroligt klyschigt men alldeles för sant. Efter Puma fått somna in rasade allt, jag rasade ihop totalt. Men jag tror det behövdes. Det fick mig att stanna upp och gå igenom allt som hänt, inte bara med Puma utan det senaste året..åren. Det har hänt en hel del, och om jag ska vara ärlig har jag inte stannat upp och känt efter, utan bara kört på.

Det har vart kämpigt under jul och nyår, jag har kämpat med mig själv, försökt förstå vad det är jag känner och varför. Jag har drivit mina nära och kära till vansinnes, gjort dem oroliga och för det vill jag be om ursäkt. Det var inte alls min mening.

I natt satt jag och skrev på en dikt, försökte skriva en kärleksdikt åt min finaste, jag ville skriva ner allt det jag känner för honom, klä i ord alla känslor så jag skrev och skrev. Men resultatet var inte riktigt det jag förväntat mig. Men den dikten, och en jag skrev strax efter jag flyttat hit, fick poletten att trilla ner för mig. Jag förstod. Hittade nyckeln till det hela. Och plötsligt såg jag verkligheten som den faktiskt är.

När jag vaknade imorse sträckte jag på mig och log. Jag kände mig tillfreds, känner mig fortfarande tillfreds men framför allt känner jag mig lycklig. I´m back, i´m really really back och det känns underbart. Jag kommer säkerligen få fortsätta jobba med mig själv och det kommer jag göra, men jag har en bättre utgångspunkt nu