Jag sökte ett jobb i måndags, jag brukar inte ha några problem att skriva cv och personligt brev men nu var det lite annorlunda. Jag vill verkligen ha det här jobbet, så jag blev tvärnervös när jag skrev och ännu mer när jag skulle skicka iväg ansökan =P Nu är det bara att vänta o se vad som händer!
Den här veckan är det hundspann som gäller i skolan, här är några kort från måndagen
Detta bildspel kräver JavaScript.
Penicillinet did its thing, jag är helt återställd förutom att hostan kommer tillbaka när jag anstränger mig. Energinivån började öka under veckan som gick och på torsdagen vågade jag mig på att köra ett kort 30 min pass zumba för att lära in de nya koreografierna. Det kändes bra, jag tog det lungt, jag såg till att äta och vila ordentligt efteråt men var ändå paj när jag vaknade upp på fredagen. Ökad smärta i hela kroppen, trött, kändes som om jag blitt överkörd av en ångvält. Jag blev liggandes i soffan större delen av fredagen men tog en 20 min promenad med Mumin. Blev ännu sämre. Låsningen i bröstryggen har kommit tillbaka eftersom jag inte kunnat köra zumba, den släppte inte under torsdagens pass och efter promenaden med Mumin låste det sig ordentligt. Lördagen spenderade jag till största del i soffan, i horisontal läge. Innan passet i torsdags tänkte jag att det inte skulle vara några problem att köra två pass, ett torsdag och ett lördag så skulle koreografierna sitta. Drömma kan man ju. Är helt körd i kroppen.
Som kroppen känns nu kommer jag inte klara av att ha ett pass imorrn. Jag skulle behöva få köra ett pass, få dansa och få ut alla känslor av frustration, ilska och sorg. Det är tre år sedan jag kraschade ordentligt efter att ha kört på i för högt tempo, velat för mycket och gjort för mycket. Det tog nästan ett år att komma tillbaka till samma nivå som innan, men jag är bräckligare och kroppen blir lättare sämre nu. Det krävs så lite, så löjligt lite ibland. Och det är svårt att acceptera EDSen. Det är svårt att balansera, att inte pusha och göra för mycket. För det är lätt att vara tjurig och ignorera smärtan, att fortsätta med det jag håller på med fast det gör ont. I lördags, då sorterade vi i förrådet för att få plats med Jonas grejer. Jag kikade igenom mina lådor och organiserade om, jag kände hur kroppen stadigt blev sämre, gjorde mer ont, hur mjölksyran kom snabbare och övergick i kramp. Men jag fortsatte tills det var klart. Och jag gjorde det därför att vi bara har helgen på oss att fixa det här, måndagskvällen har jag reserverat för zumba (om ja nu kan ha det), tisdag har vi föreläsning på kvällen. På onsdag åker Jonas söderöver för lojakt. Efteråt somnade jag i soffan, sömn är det enda som hjälper mot smärtan. Men jag sover dåligt, allt gör ont och gör det svårt att hitta en ställning som funkar. Jag klev upp strax efter tre i dag. Känns som om jag inte sovit mer än en timme eller två. Men, jag betalar för det i dag, att jag sorterade i förrådet igår, det betalar jag för i dag. Att gå från soffan till köket, 2-3m, får musklerna att skallra av utmattning, att bara sitta här i soffan gör ont, kroppen orkar inte hålla överkroppen upprätt. Jag har legat här i soffan i tre timmar, börjar känna mig lite piggare. Men det är så det är, så snart jag fått vara i stillhet ett par timmar börjar energin komma tillbaka, men bara för att försvinna så snart jag börjar röra mig igen.
Jag ser ut som vem som helst, det syns inte utanpå allt som är fel inuti. Det skapar ångest att hela tiden försöka vara normal, att passa in i mallen och orka med det som alla andra orkar. Jag vill…
Jag funderar på lägga ner zumban utan att ha de sista passen. Inte ens ett avslutningspass. Det har vart ett tufft beslut för mig, att sluta som instruktör. Jag älskar att hålla pass, det ger sån energi och glädje. Men jag kan inte fortsätta så här. Men jag blir så arg. Jag vill ju. Jag är glad att Elina utbildat sig till instruktör och kan ta över. Men det skär i hjärtat och tårarna är inte långt borta när jag läser hennes blogg och ser att hon haft flera pass på en vecka. Jag skulle ge vad som helst för att kunna köra flera pass i veckan o det värsta som händer är att man får lite träningsvärk…
Inte riktigt kanske, men det är otroligt vad jag hinner med på de 24 timmarna per dag alla har tillgång till. Plötsligt har vi hur mycket som helst att göra i skolan, tre riktigt stora uppgifter och ett par dagar eget arbete att göra dem. Den första, läsa igenom en marknadsundersökning för ett land och sedan plocka ur och skriva ner det viktigaste i en rapport som sedan skall ta 30 min att redovisa. Den andra, läsa boken ”Rötter, riter och roller” för att sedan skriva ytterligare en rapport på den och utgå från en ort, denna skall också ta ca 30 min att redovisa. Tredje och sista, planera, skriva planering och genomföra en guidening på egen hand.
Ovanpå det har vi ju vårt projektarbete, företagsbaserat projektarbete. Vi påbörjade denna lite lätt i ettan och nu skall den alltså skrivas klart för att slutligen redovisas inför den egna klassen, NG 1 och FG.
Sen, bara för att jag inte tycker att det räcker så, så har jag ju börjat Meänkieli 2 på umeå universitet. I höstast läste jag första terminen, det gick bra trots att det var lite stressigt emellanåt. Det är inte inlämningsuppgift varje vecka, men det är inga små uppgifter så det är lite att bita i det med. Och nu råkade det vara så att det är inlämning i morgon, så jag har varvat hemsidebygge (för det är brådis med den) och råpluggat meänkieli. Skoluppgifterna får jag ta tag i under fre – sön.
Trots allt detta hinner jag ändå på nå vis pyssla lite, jag är nästan klar med en handväska i skinn. Det har börjat trilla in beställningar på smycken och jag måste bygga upp ett lager så jag har att sälja i Pello på utställningen där. Jag ska ställa ut Mumin hade jag tänkt, och sen blev jag tillfrågad att även sälja lite hantverk. Roligt men lite stressigt att få allt klart tills dess.
Det har kommit en ny zumbaskiva också, så jag fick för mig att jag ville byta ut några av låtarna i mitt pass. Dels för att jag är lite less på några av dem men också för att den nya skivan var så sjuuuukt bra! Så jag har 6 st koreografier att öva in tills på måndag. Körde ett kort 30 min pass i dag på låg nivå. Jag har nästan blivit av med hostan och energin har börjat komma tillbaka den med. Så, life feels kinda great atm. Trots allt som skall göras.
Det kanske är så att man är extra filosofisk 04:04 på morgonen men det är svårt att låta bli att tänka på vad som kommer hända i framtiden. Dagarna går och vi kommer allt närmare examensdagen. Vad händer sen?
Det är inte bara det att man på nå vis måste ha sparat ihop pengar för att överleva maj månad över huvudtaget, eftersom csn bara betalar ut 2000kr i studiestöd den månaden, utan helst också ha ett jobb dagen efter man slutat skolan. Vilket inte är helt lätt fixat här uppe i Övertorneå. Jag har mitt företag, men som det ser ut nu är det inget jag kan leva på. Det trillar in några beställningar ibland. Jag har visserligen inte marknadsfört mitt företag eller smyckena, men det är mest för att jag inte vet åt vilket håll jag vill utveckla det hela. Eller om kroppen klarar av att jag försörjer mig som egen företagare. Jag behöver helst en fast anställning med den tryggheten det innebär eftersom jag lätt blir dålig. Men, det gäller att hitta ett jobb som funkar för kroppen. Och antagligen inte en heltidstjänst. Och helst, inom något som jag vill jobba med. Lätt fixat. Not.
Jag sökte ett jobb som grafisk designer i Luleå för ett tag sedan. Men jag hörde aldrig av dem. Så thats that.
Imorgon fortsätter paketeringsutbildningen, vi ska jobba praktiskt och sätta ihop lite olika paket. Vi ska få konkreta formler på hur man räknar ut kostnader på mat, boende och aktivitet och hur man sätter ihop det hela på bästa sätt. Ska bli intressant.
Frida Engman 1984-02-15 – 2010-02-15
Jag hade tänkt uppdatera bloggen igår, men jag orkade inte riktigt. Igår var det två år sedan min vän Frida gick bort. Jag saknar henne fortfarande. Det händer att jag plockar upp telefonen för att ringa, innan jag kommer ihåg att hon inte kommer svara. När jag var tvungen att ta beslutet att låta Puma somna in, då ville jag så desperat ringa henne. Frida hade Pumas syster Myntha. Vi har sett systrarna växa upp, utvecklas till små surkärringar med olika färg men med så många likheter och dumheter.
Frida älskade mina bilder, hon var alltid den första som fick se mina alster när de var klar. Bilden här ovan målade jag åt henne, när hon var sjuk, så hon hann se den. Det är Frida i sin bröllopsklänning. Det känns fortfarande konstigt att inte skicka den senaste bilden jag blivit klar med åt henne, känns som om jag inte är helt klar med en bild innan hon fått se den. Det har blivit en hel del bilder på två år…
Det är tack vare Frida jag flyttade hit till Övertorneå. Efter att hon dog insåg jag att livet är för kort. Vi hade alltid sagt att vi skulle bli små gråa tanter med varsin rullator och promenera tillsammans med våra små skruttiga surtanter till shelties. Men så blev det inte. Jag hade alltid sagt, när jag blir gammal pensionär ska jag flytta till Övertorneå. Det har alltid vart här jag känner mig hemma. Så efter hon dog bestämde jag mig. Jag sa upp mig från jobbet. Packade mina saker och flyttade från Göteborg till Övertorneå. 13 banankartonger och div väskor i en rostig liten Golf. Resten skickades via bussgods. Sambon blev kvar i Gbg. Han tog över lägenheten vi köpt tillsammans. Jag fortsatte ensam.
Nu två år senare kan jag säga att jag inte ångrar mitt beslut en sekund. Jag älskar att bo här. Himlen känns så mycket större här. Men mycket har förändrats under de här två åren. Puma vandrar inte längre vid min sida. Sara, min syster, har vart död i ett år och två månader. Kroppen är sämre. Men jag har funnit kärleken, verklig kärlek, med Jonas. Och jag har funnit nya vänner och fått tillbaka gamla. Trots att det är rätt tungt, med värk och motgångar, så pendlar jag konstant mellan en 8a och en 10a (om ett vore inte lycklig alls och 10 hur lycklig som helst)
Börjar känna mig som folk igen! 
Var till vårdcentralen igår, doktorn skrev ut en penicillinkur på 10 dar. Imorse när jag vaknade upp var febern äntligen borta och värken hade minskat. Jag känner mig allmänt piggare också, även om jag fortfarande hostar så är det lite längre mellan hostattackerna. Jag har börjat få tillbaka aptiten, idag är första gången jag känt mig hungrig sen i måndags.
Jag skrev på min Zumbalainen blogg igår om Elina och Arcticzumba. Jag är så glad att hon utbildat sig och kommer börja köra pass. Glad därför att hon känner samma glädje och kärlek till zumban som jag gör, hon kommer vara så jäkla grym som instruktör, och för att zumban kommer finnas kvar även om jag inte kan fortsätta som instruktör. Det gör mig fortfarande ledsen att jag inte kan fortsätta, jag blir arg och förbannad, men samtidigt vet jag att jag kommer må bättre av att slippa ångesten och stressen. Men, jag kan ändå inte sluta önska att saker och ting var annorlunda. Tänk om jag inte haft EDS. Jag hade kunnat köra zumba på heltid. I really wish i could. Men, men.
Det nya projektet växer och blir större. Jag har vart helt utslagen hela veckan så det har inte blivit nått gjort på hemsidan. Men idag känner jag mig piggare så idag kommer jag få massor gjort 
Tränade med lilltrollet tidigare. ”Bunny” tricket sitter bra nu, så nu är det bara att börja lägga in kommandot på det. Det får hetta ”bunny” istället för ”sitt fint” för han ser ut som en liten kanin hehe. Vi påbörjade ”vacker tass” också, men det kommer få heta gimme five. Körde med klicker och det tog inte lång stund innan han förstod
Önskar rätt hårt att jag skulle kunna spola fram tiden lite. Till den dagen den här influensan eller vad det nu är, släpper. Jag brukar ha ont, kunna hantera värken. Men det är helt sanslöst vad ont jag har idag. Eller har haft. Jag har bara velat gråta det har gjort så ont. Nu har det börjat lugna ner sig lite. En skärande, molnande och sågande känsla har gnagt i kroppen idag, längst benpipor och leder. Det har känts som om huden velat släppa från köttet och krulla ihop sig. Jag har frusit. Trots en fleecefilt och täcke plus uppvärmd riskudde. Så snart jag behövt kravla mig upp ur sängen har värken blivit värre. Hostan har inte blivit bättre heller, jag har hostat så häftigt att jag dragit upp min gamla skada över revbenen också. Muskelfästen över bröstkorgen på höger sida, jag vet inte hur jag skadade dem, men det har tagit tid på sig att läka och nu har de vart bra väldigt länge. Men så igår under en hostattack brände det till över revbenen och nu ömmar det ordentligt.
Jag vill bli frisk från det här. Nu.
Lilltrollet tar hand om matte
From bad to worse. Halsont och en rosslande hosta som river i bröstet och ger okontrollerade hostattacker. Värk som ilar och river längst alla benpipor i kroppen, som får axlar, höfter, handleder..ja alla leder över huvudtaget att molna och ila. Jag kan inte stå upp någon längre stund, är allldeles matt i kroppen. Jag klarar inte att sitta för kroppen orkar inte hålla sig upprätt, efter bara några minuter ökar smärtan längst ryggrad och revben, alla muskler i nedre delen av kroppen med början från ländryggen krampar och bränner av belastningen. Huvudet bultar något så kopiöst. I dont got time for this. Smärtan gör det nästan omöjligt att koncentrera mig. Jag har svårt att somna och sova någon längre stund..pga smärtan. i need this to be over…like yesterday.
Kände att förkylningen kom krypande igår, kände mig allmänt mosig och halsen började kittla. Jag fick värma på min riskudde i omgångar igår, det krampade längst ryggraden o rakt igenom till magen och bäckenet. Somnade på soffan och sov från 18-tiden till strax innan ett, var vaken en timme eller två och somnade sedan om och sov till halv nio. Idag har kittlingarna gått över i halsont och hostan rosslar i bröstet. Vänster näsborre är tilltäppt och jag är allmänt snorig. Värken har ökat. Kylan utomhus också. Vi hade minus 20 där ett tag, sen kröp det neråt. Idag visar min termometer minus 32.
Bara allmänt jääääääävla less idag. Kroppen strular (ont, ont, ont..molnande värk, stickande värk, huggande värk… u name it..i got it ), hyn strular (halva friggin ansiktet har svullnat upp pga finnhelvete…fick en knöl på kindbenet, tröck hål med en nål o ut kom en jädra massa gish, imorse när jag vaknade var jag svullen över hela kindbenet och svullnaden har blivit värre under dagen. Det ömmar som fan, har svullnat upp från ögonvrån ut i kanten på ögonbrynet), stökigt så in i helvete i lägenheten men att städa är inte speciellt högt upp på min att göra lista… att få klart hemsidan är prio ett, den måste upp asap. Det blev inte direkt bättre av att vi åkte på ett möte i dag och fick vänta två timmar på att det skulle börja å sen blev kvar ytterligare tre. Minskar inte direkt stressen. Försökte sitta och koda medan jag väntade men det gick inte. Fick ordning på strukturen på mina stylesheets iaf. Nu är det bara att pula på med phpn och få multilanguage att funka som jag vill.
Illamåendet är tillbaka. Mådde satan i bilen på vägen hem. Har stört svårt att spy men det var inte långt ifrån. Då äre askul att åka bil 5 mil…Mår fortfarande skit. Vilket gör det svårt att koncentrera sig, borde koda på hemsidan…
Skola imorgon. Zumba.
ångest.
Puma the dog - the blog.
Puma, the awesumest dog ever, tassar inte längre försiktigt vid min sida men bloggen finns kvar. Jag, matte, skriver om mina äventyr och tankar och Mumintrollet får vara med på ett hörn.
Trevligt att ni kunde kika förbi, och välkommen tillbaka :)
